Aftonbladet, Lasse Anrell
“Unga Åsa Bergh har en mycket uttrycksfull röst och en scencharm
av det mera intagande sorten. 
Hennes “ Hosianna” och “Jag vill glänsa som en stjärna” var två fina stunder
som jag kommer att minnas länge.”

Karlstads-Tidningen, Gun Stävenborg
“Nämnas bör också Askungens styvmor och elaka styvsystrar vars vämjeliga uppsyn
är en enastående fullträff.”

VF, Rune Engelbrektson
“Denna Maj då, i Åsa Berghs gestalt! Åsa Bergh dansar genom hela föreställningen
som en försommarbris. 
Ändå är hon som bäst i ett nummer där oskulden bedras
och hon själv försvinner in i Panamas sorgekvarter. 
“Tamborito i Panama” från första avdelningen är föreställningens höjdpunkt.”

NWT, Ewa Westberg 
“Det tog lång tid innan publiken tände,
men när Åsa Bergh framförde “Pepita dansar” ville jublet inte sluta. 
Åsa drog ett mycket tungt lass under föreställningen
och hon gjorde många strålande insatser.
Med sin naturliga scencharm är hon helt enkelt oemotståndlig.”

Expressen, Margareta Sörenson
“Det är egentligen bara Sniff, Åsa Bergh som får till en personlig tolkning av sin rollfigur,  där de sniffska, sensibla öronen ersatts av små upprättstående flätor.”

DN, Lars Linder 
“Hur rutinerad Åsa Bergh är vet jag inte, men hon har en bredd i sin förmåga
och en intensitet på scenen som är av det ovanligare slaget, 
och hon övertygar med både dans och sång, som primadonna med snusdosa
och som blodfull kvinna med rationellt manliga drag i den nya mixen.”

Expressen, Margareta Sörenson
“Utan Åsa berghs kurviga glittrighet i gröna gympadojor
skulle denna lilla “Trollflöjten” vara något helt annat, 
men nu blir den en charmant miniopera och kärleksdiskussion i behändigt fickformat. 
Läcker är också Åsa Berghs fräscha sopran, behändigt fraserad och turnerad
för litet rum fyllt av operanoviser.”

DN, Ingegärd Waaranperä
“På Palace är dansgolvet delat mellan blåsvarta jets och rödsvarta hajar
när Åsa Berghs Maria i vitt kommer in. 
Den musik som uppstår mellan henna och Johan Paulsens Tony, begåvat samspelta, är inte mindre ljuv än vanligt, fast hårdare kompad. 
Var för sig sjunger de bra, deras duett är andlös,
deras kärlek gnistan från ett tomtebloss, en fumlig lek i ett nattstängt kemtvätteri, plötsligt och slutgiltigt över.”
“... “Jag är vacker” brukar den ljuva Maria kvintilera fram - för spegeln.
Här är det en ny Maria som har blivit till. 
Sången har fått utmanande krogrytm och Maria en kroppslighet
som inte längre är oskuldsfull. 
Det är en härlig fräckhet som hyllar kvinnan och krossar madonnabilden,
utan att romantiken alls tar skada.”

Smålandsposten, Åke Svensson
“Den mest minnesvärda enskilda detaljen får bokföras på Åsa Bergh. 
Hennes framställning av Sjörövarjennys visafrån det övre etaget är alldeles oförglömlig. När Åsa bergh sjunger fyller hennes ansikte hela scenutrymmet.
Ingenting annat får plats. Och hon spelar rollen som Polly trovärdigt och konsekvent.”

SVD, Carl-Gunnar Åhlén
“Den femte föreställningen av tolvskillingsoperan på Växsjö teater
var ytterst nära den magiska punkten, när Åsa Bergh sjöng Sjörövarjennys ballad.
Hon har artistens sinne för mjuka valörer och timing,
och trots sitt ohälsosamt höga struphuvud återspeglar hon i sin ungflickaktiga, 
nasala röst en stark personlighet och gehör för det barnsligt grymma i rollen.”

SVD, Carl-Gunnar Åhlén Göteborg
“Och nu när sista unset av Sjörövar-Jenny raderats ut från Åsa Berghs
tolkning av Ulrika, så är det just hon, 
den förnedrade byhoran från Västergöhl,
som svarar för den största dynamiken i denna musikal...”
“...I försoningsduetten Ett Herrans Under mellan Kristina och Ulrika når musikalen uttryck som både Moberg och Troell går bet på.”

NWT, Mattias Geirot
“Shylocks motpol är den charmerande och måttfullt kloka Portia(Åsa Bergh).
Framför allt finns hos gestaltningen, som hos Shylock, en mänsklig kvalitet
som Bergh tog fram med största lugn och mjukhet. 
Liksom hos Hallin smälte också hennes egen pondus samman med hennes roll.” 

ST, Solveig Voyce
“Andra akten börjar med ett par riktiga “tappa- hakan - nummer.” 
Det är här Nancy, mästerligt spelad av Åsa Bergh, kommer igång på allvar. 
“Så länge han vill” trollbinder publiken.
Tillsammans med den oerhört skickliga orkestern bjuder hon på föreställningens
bästa stund.  
Jag tittar mig omkring i salongen och ser tårar, vidöppna munnar och intensiva blickar. Sångnumret är i absoluta toppklass och publiken skriker rakt ut efter sista tonen.“

PD, Elinor Thuresson
“Framför allt Åsa bergh är den stjärna som lyckas lyfta
hela Säffleoperans föreställning ytterligare ett snäpp. 
I numret Så länge han vill var hon i fredags helt formidabel.
Hennes sång är otroligt känslosam. 
Bill Sykes är brutal och milt uttryckt inte särskilt snäll mot Nancy,
men Åsa Bergh är ändå trovärdig i sin kärlek.“

ST, Claes Österman
“Berätterskan har den viktiga uppgiften att ledsaga publiken genom tid och rum. 
Åsa Bergh gör rollen och slår omedelbart an tonen med ett fantastiskt sångstycke. 
Efter att ha sett premiären är det svårt att tänka sig någon annan i denna roll.”

ST, Claes Österman
“Berätterskan har den viktiga uppgiften att ledsaga publiken genom tid och rum. 
Åsa Bergh gör rollen och slår omedelbart an tonen med ett fantastiskt sångstycke. 
Efter att ha sett premiären är det svårt att tänka sig någon annan i denna roll.”